Här är min husblogg om hur livet och huset på landet tar form. För ca 2,5 år sedan sålde vi vårt radhus vid Mälaren och flyttade ut på landet preliminärt, i hopp om att hitta ett nytt boende i form av ett fristående hus av något slag. Vi var öppna för både nybygge eller hus med renoveringsbehov och under tiden vi funderade fick vi möjlighet att flytta in på övervåningen i Marcus föräldrahem: en bondgård med ett generationshus som gått i arv sedan 100-tals år. Boningshuset är byggt 1856 och M är den sjunde generationen här. Det är är ett s.k. generationshus med två hushåll, ett på nedervåningen och ett på övervåningen men med gemensam entré. När vi flyttade hit hade M:s farmor Elsa precis flyttat till äldreboende i en respektabel ålder av 98 år och vi fick flytta in i hennes, i princip orörda lägenhet på övervåningen. Vi hälsar på henne om helgerna nu när hon är 101 och fortfarande är oförskämt pigg, ständigt med glimten i ögat. Vårt eget bohag magasinerade vi till största del vid flytten och vi tog bara in det mest nödvändiga eftersom vi trodde att detta bara var tillsvidare. Men, sedan dess har vi alltså bott här tillsammans med M:s föräldrar och barnens (Sigge och Doris) farmor och farfar. Till både vår och barnens stora glädje! Vi har fått lära känna varandra väl och barnen har fått en naturlig, daglig och härlig kontakt med sin farmor och farfar. Bohaget står till stor del kvar magasinerat och längtan att bo som vi vill och inte ”preliminärt” är stor nu såklart.
Mycket har hunnit hända sen vi flyttade ut, Sigge har levt sin största del av livet här och vant sig vid stora ytor både inomhus och utomhus, kor, hästar tätt inpå och alla stora lantbruksfordon som ständigt är i omlopp runt gården och på åkrarna. Hans absolut största intresse! Doris kom till världen för 8 månader sedan och har aldrig bott någon annanstans än här. Hon blir nog en bondmora för hon verkar trivas!
I och med våra funderingar kring boende så kom också tankarna kring hur gården ska leva vidare i familjen då den börjar kräva ut sin rätt arbetsmässigt för M:s föräldrar. Även om djuren på gården sedan år tillbaka inte finns kvar, och sädesmarken är utarrenderad, så får man alltid räkna med att det finns jobb att göra på en gård, både med underhåll av boningshuset, ekonomibyggnader, trädgård, gräs- trädklippning, snöröjning mm mm.
Allt efter att tiden gick och tankarna landade lutade det mer och mer åt att vi skulle bli kvar här i huset medan M:s föräldrar skulle bygga en ny lägenhet i en av sidobyggnaderna. Ett boende som skulle passa dem mer storleksmässigt, vara lättskött och praktiskt samtidigt som de fick möjlighet att bo kvar på gården istället för att flytta till lägenhet i stan, och därmed fortfarande kunna ha glädje av sina intressen som veteranbilar och traktorer, verkstad, vänner och bekanta i närheten osv. Efter mycket funderingar så kändes det som den bästa lösningen för alla. På så vis kunde också gården fortsätta att leva vidare en generation till i släkten. De senaste 1,5 åren har M tillsammans med en snickarkompis färdigställt lägenheten från scratch dvs. ett kallförråd med jordkällare, belamrat med en och annan pryl till en tvårummare med kök och vardagsrum i öppen planlösning, badrum och tillbyggt sovrum.
Från början var jag nog den mest skeptiska av oss till att bo en sådan bra bit ut på landet från jobb och vänner och med dess pendling som det innebär. Efter att ha fått ”provpendla” den här tiden så känns det överkomligt och faktiskt bra att få lite tid att pusta ut i bilen efter arbetsdagen. Jag har 20 minuter till jobbet med bil härifrån och i pendlingssammanhang är det egentligen inte mycket att bråka om.
